Fetma, bukfetma och vad görs det för forskning

Fetma och övervikt hör i dag till några av våra allvarligaste folkhälsoproblem. Man uppskattar att omkring hälften av alla vuxna män, en tredjedel av alla vuxna kvinnor och en femtedel av alla barn är överviktigt eller lider av fetma.

Konsekvenser av fetma

Det finns två saker som forskarna är överens om när det gäller fetma: Att det beror på att man får i sig fler kalorier än vad man gör av med, samt att det kan leda till ett flertal olika följdsjukdomar. Men det finns en hel del forskning kring fetma och övervikt, och man har kommit fram till betydligt mer än så.

Hur definieras fetma?

För att räkna ut huruvida någon är underviktig, normalviktig, överviktig eller lider av fetma så används BMI. Det står för Body Mass Index, och det är WHO som har tagit fram detta internationella mått. BMI grundar sig på en persons längd i förhållande till dess vikt, och ger en siffra som talar om huruvida man är normalviktig eller inte.

Hur räknar man ut BMI?

BMI räknas ut genom att ens längd i meter multipliceras med samma siffra. Därefter dividerar man sin längd med den siffra man fick fram genom att multiplicera sin längd. Om man till exempel är 1,70 meter och väger 70 kg så räknar man först ut 1,70 x 1,70 och får fram siffran 2,89. Därefter delar man 70 i 2,89 och får fram 24,2.

Ett BMI under 18,5 tyder på undervikt, BMI mellan 18,5 och 24,9 innebär att man är normalviktig, BMI 25-29,9 tyder på övervikt, 30-39,9 är fetma och BMI över 40 innebär grav fetma. Ett BMI på 24,2 som man har om man är 1,70 och väger 70 kg innebär alltså normalvikt.

Problemet med BMI är att det enbart fokuserar på vikt i förhållande till längd, vilket ibland kan vara missvisande. Här tar man till exempel inte hänsyn till att en stor del av kroppsvikten kan vara muskler, eller hur fettet är fördelat på kroppen. Om man till exempel har mycket muskler så kan det innebära att BMI påstår att man är överviktig, även om det inte stämmer.

Även om andra mått gäller för barn så tar man i övrigt inte hänsyn till ålder, vilket gör att det inte heller stämmer helt för äldre personer. Man tror att ett högre BMI är mer hälsosamt för personer över 70 år, nämligen omkring 25-30. Ett BMI under 22 kan också innebära undernäring för äldre personer.

BMI och midjemått får att ta reda på bukfetma

Utöver BMI så kan man också använda sig av midjemått. Midjemåttet avslöjar förstås inte om man är överviktig eller lider av fetma på samma sätt, men det kan däremot visa bukfetma. Fettet kring magen innebär nämligen större hälsorisker, än om fettet är jämnare fördelat över kroppen. Ett normalt midjemått för kvinnor är mellan 80 och 87 centimeter, och för män är det 94 till 101 centimeter.

Forskning om fetma

I dag finns som sagt en hel del forskning kring fetma, och man har kommit fram till andra saker som kan påverka övervikt och fetma även om man fortfarande är övertygad om att det främst handlar om att man får i sig fler kalorier än vad man gör av med.

Läs gärna mer om övervikt och fetma hos folkhälsomyndigheten för mer statistik och vilka risker som finns.

Här har vi samlat forskningsrapporter som handlar om just fetma och viktnedgång.

Se alla inlägg om träning och viktminskning på vår startsida!